Titti Bergkvists kyrkokrönika 15 mars 2009

För att koppla av på lediga stunder brukar jag ägna mig åt korsstygnsbroderier. Det är väldigt rogivande att sitta och räkna mönsterrutor och låta nål och tråd fara upp och ner i väven. Samtidigt som tankarna får fara fritt.
Man börjar med en färg och några stygn som inte ser ut att bli nåt alls. Men allteftersom man byter trådar och broderar ut väven växer plötsligt en bild fram. Ofta kan jag sitta i timmar och bara se en tråd och färg åt gången i små detaljer för att sen när jag fokuserar blicken på hela tyget häpna över att det faktiskt börjar likna nånting.

Och det händer ibland att jag kan känna att livet är litegrann som ett broderi. Fast livets broderi är mera fritt man har inte den där beskrivningen som visar exakt hur resultatet ska bli för att det ska bli bra. Man får improvisera sig fram. Det kan hända att livet trasslar till sig, precis som broderitråden gör ibland. Då får man stanna upp och försöka reda ut problemet innan man fortsätter. Risken om man går vidare utan att försöka reda ut trasslen är att dom ligger kvar och stör helhetsbilden till slut.

Det händer att man räknar fel och till skillnad från trassel så brukar det ta en stund innan det visar sig. Plötsligt inser man att det inte blir riktigt som man tänkt sig längre. Broderar man får man välja: repa upp allt som är fel och börja om, eller överväga hur mycket felet kommer att påverka den färdiga bilden. I verkliga livet kan det vara omöjligt att gå tillbaka och rätta till utan man får göra det bästa av situationen som uppstått istället. Oftast är felräkningar inget som kommer att påverka det stora hela i slutänden. Det är mest väldigt irriterande för en själv för stunden bara. Ibland får man lov att kapa en tråd eller ett vänskapsband fast man inte vill, och ibland är det bara skönt att vara klar med ett parti så man får gå vidare.
 
Men visst känner man väl stundtals att det skulle vara väldigt skönt om man hade fötts med en livsbeskrivning? Att veta hur man ska välja i varje situation och veta att resultatet blir rätt. Skönt och förmodligen väldigt tråkigt i längden. Det bästa med livets broderi är ju faktiskt att även en missräkning kan visa sig vara lyckosam.  Som när det var Cruising i stan sist och jag hade räknat med att vara hemma senast tio på kvällen men snubblade i säng ungefär fem timmar senare, måste säga att det inte alls var en otrevlig felberäkning. Jag hade väldigt skoj. Eller när skatteverket hör av sig och berättar att jag gjort en felräkning i deklarationen som innebär att jag inte alls ska betala så mkt skatt som jag gjort. Inte blev jag så ledsen den gången heller.

Varje dag, varje sekund läggs ett nytt stygn till i min livsväv…. Jag har ingen färdig beskrivning, men jag har en vision: att en dag ska jag dra mig tillbaka och minnas åren som gått som en stor och härligt färgsprakande tavla. Förhoppningsvis är den då utan alltför många trasselknutar och felräkningar.
Och idag, här och nu blev ni en del av den bilden. Och för det vill jag säga tack.