3. Det var visst intet annat än högfärd stor
att inne i dansstugan skjuta
ibland en stor församling, som mitt öde se,
att jag lider allramest för krut och bly.

4. Etthundrajugotvå bröllop har jag spelat på,
det tredje skulle gå så olyckligt.
Om någon det mig sagt, jag det aldrig kunnat tro,
att inne uti dansstugan bli skjuten.

5. De ledde sedan mig ur dansstugan ut
och i ett annat rum att få hvila
och luta mig ned, ty mitt hufvud blef så tungt,
och jag led allramest för både krut och bly.

6. Jag låg där ett dygn i mitt strömmande blod,
och svullnaden öfvertog mina ögon,
allt intill lördagsafton, då kom min kära vän,
då jag led allramest för både krut och bly.

7. Hon sad: hvart skall jag gå till att vatten få
och tvätta utaf dina kinder?
I vänner, tänken på huru lett det var då
att lida allramest för både krut och bly.

8. Om söndagsmorgonen på bröllop skull' jag hem,
där glädje och nöjsamt månde vara.
Då fick jag luta mig ned i tårar och sorg,
och lida allramest för både krut och bly.

9. Men sen på måndagsmorgonen fick jag prestbevis
att till ett annat bröllop få resa
I vänner, tänken på, hvbilken sorg det var då,
att lida allramest för både krut och bly.

10. Jag måste resa till Fahlu Lassarett
På bättringens bädd att förbida.
Sjukvakterskan hon ledd mig allt intill denna bädd,
där jag måste lida allramest för krut och bly.

12. Den andra veckan framflöt och den mörka tid,
och klockslagen långa månne vara.
Då fick jag tänka på, huru det skulle gå
och lida allramest för både krut och bly.

13. Vid femte veckan slut jag åter fick gå ut
och vända mig till födelseorten.
Då fick jag tänka på att blind i verlden gå
och lida allramest för både krut och bly.

14. När jag var tjugo år, så började jag på
att tjena konungen såväl som kronan.
Men olyckan bortryckte mig så hastigt och så snart
att lida allramest för både krut och bly.

15. Jag tänkte så väl att få vara militär,
men olyckan så hastigt mig bortryckte.
Jag var väl icke värd att få vara militär,
därför jag lider allramest af krut och bly.

16. I gossar, tänken här, hur ömkeligt det är
att hafva en vän så kär och nära!
Då mån i tänka på, hvilken sorg det var då,
då ville sorgen öfertaga glädjen.

17. I flickor, tänken här, hur ömkeligt det är
att hava en vän så kär och nära!
Då mån i tänka på, hvilken sorg det var då,
då ville sorgen öfvertaga glädjen.

18. Jag är dock nöjd och glad med krämpan som jag har,
men svårare för käraste vännen.
Om verlden henne sagt, hon det aldrig kunnat tro
att stöta mot en sådan stor olycka.

19. Fyrtiofyra i december är denna visa gjord,
på Fahlu Lassarett är hon upptagen
utaf en soldat, som nära var sin graf,
men Gud han bevarade då lifvet.

20. Om någon veta vill, hvem visan hafver gjort,
skall namnet visserligen uppgifvas.
Jag är en ung soldat, mitt namn är Johan Palm,
som tjent vid Konglig Dalregementet.