Högskolan Dalarna
Kultur och lärande
Geografi A HT 2001
Landskapsanalys

RUPSTJÄRN

Av: Anett Kero, Kristina Iversen, Jeanette Gustafsson.

BAKGRUND:

Vi har i vår landskapsanalys valt att arbeta med lokalen Rupstjärn. Detta är en mindre radby belägen norr om sjön Rupstjärn, varav namnet, i den nordvästra delen av Sundborns socken. Närmare bestämt så kan man säga att Rupstjärn ligger på gränsen mellan Sundborns och Svärdsjös socknar. 1636 blev Sundborn egen socken efter att tidigare ha tillhört Svärdsjö, och 1971 kom socknen att uppgå i Falu Kommun.
Kulturgeografiskt kan Sundborn indelas i tre olika delar: Den sydvästra delen domineras av kopparhantering med hyttor och storgårdar, medan den östra delen utgörs av stora skogar varför också Korså Bruk är beläget där. Området kring Svärdsjöåsen och Toftan, vilket ligger i nordsydlig riktning i den västra delen, däremot är en sedan länge utpräglad jordbruksbygd (Sundström 1998).

HUR HAR DE FYSISK-GEOGRAFISKA FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖRÄNDRATS FRÅN 1800-TALET FRAM TILL IDAG?

Vi har konstaterat att lokalen till största delen består av isälvsmaterial, sand och mo. Längs med byn löper en rullstensås, vilken har haft stor betydelse för byns framväxt. För det första så har denna bidragit positivt till vattenförsörjningen, och för det andra så har den gett upphov till de många grustag som finns i området. I övrigt har den goda jordmånen och det relativt flacka landskapet gett upphov till ett jordbrukslandskap. Utkanterna av området däremot utgörs av barrskogsområden, vilka också har brukats av så väl bybor som av Korså Bruk.

HUR SÅG DET HISTORISKA LANDSKAPET UT?

Som vi kan utläsa av den historiska kartan frän 1858 så var då Rupstjärn en mindre by vars huvudsakliga näring bestod av jordbruk. Detta åkerbruk utgjordes främst av havre, råg och korn. Det laga skiftet genomfördes 1857, varför lantmäteriet utformade denna nya karta 1858. Storskiftet däremot genomfördes troligen inte här, vilket är fallet för flera byar i området.
Genom att läsa den medföljande akten kunde vi bl.a. se att den största jordägaren var Korså Bruk, vilket anlades 1840, och ägde 6-7 gånger så mycket mark mot övriga. Dock bestod denna mark huvudsakligen av skog och slog, men även myrmark ingick varför vi kom att fråga oss om de möjligen hade försökt att utvinna myrmalm där. Den åker- och skogsmark som Korså Bruk ägde användes främst för kolningssyfte, eftersom järnbruket behövde bränsle. Före detta bruks tillkomst brukades med all sannolikhet skogen av Falu Koppargruva.
En annan markägare var Risbergs Gruva. På kartan kunde vi också se ett relativt stort antal gruvhål, varför vi antog att man verkligen hade ägnat sig åt malmbrytning här. Men efter muntliga redogörelser från nutida ortsbefolkning kunde vi konstatera att det endast hade rört sig om provbrytningar och att ingen nämnvärd fyndighet hade upptäckts. Däremot bröts det malm i Boda, inte så långt därifrån.
Den största privata markägaren var Hans Östberg, vilken bråkade vid skiftet 1857, vilket han inte ville gå med på då han skulle komma att förlora dyrbar odlingsmark för havre. Dessutom var han så feg att han skickade sin fru att företräda honom. Osämjan var främst riktad mot Hans Risberg vilken fick lämna 1 tunnland i ersättning för billigare mark. Den privatperson som ägde minst mark var tysksmedsättlingen Steinholtz, vilken var den ende bybon utan svenskklingande namn. Troligt är dock att han flyttade dit för att hjälpa till att starta upp Korsä Bruk som ägnade sig åt just tysksmide fram till 1847. Sedan blev han troligen erbjuden mark av bolaget att livnära sig på, även om han kom att ändra sin yrkesbana till att omfatta lancashiresmide.

HUR SER DAGENS LANDSKAP UT?

Vad vi kan utläsa från den ekonomiska kartan från 1967 och våra exkursioner vid lokalen är att landskapet i ganska hög grad är sig likt då ingen större exploatering har skett där t.ex. Den huvudsakliga delen av åker och ängsmark finns fortfarande kvar, men den största delen av den tidigare åkermarken är nu vall, d.v.s. att marken ligger i träda.
Övriga förändringar består av ökad bebyggelse, vilken dock inte kan klassas som ny i dagens läge. Dock är denna senare bebyggelse i princip koncentrerad till den sydvästligaste delen av byn där det tidigare inte fanns någon bebyggelse alls, vilket vi också har hittat orsaken till, och som vi kommer att referera till senare.
Beträffande skogsmarken så har vi här konstaterat att det finns kalhyggen, vilket tyder på att skogsbruket har ökat i omfattning sedan 1858. Däremot kan vi av kalhyggenas uppskattade ålder utläsa att detta skogsbruk även har avstannat under senare år.
Grustagen och sandtagen däremot är fortfarande i drift, varifrån man även tar råvaror till cementfabriken i Blixbo (Sundström 1998).

VILKA LANDSKAPSFÖRÄNDRINGAR HAR SKETT ÖVER TID?

Vi har här valt att redogöra för tre olika, av oss utvlalda, områden i Rupstjärn. Vi kommer då att framföra våra egna reflektioner över utvecklingen på respektive plats, samt över vad vi i övrigt anser vara intressant. Dessa områden har vi även markerat på den rektifierade kartan.

1. Galgbacken: Detta område kom genast att intressera oss extra mycket, för även om det funnits ett ganska stort antal galgbackar i Dalarna sedan Medeltiden så var det ju ändå fantastiskt att en skulle ligga just här. Dessutom en så pass välbevarad. Vid vår första exkursion lokaliserade vi först "begravningsplatsen", d.v.s. där stora gropar grävdes för att kasta ned de avrättade i. (Emellertid var inte alla som kastades däri döda än). Denna låg på den västliga sluttningen av Svärdsjöåsen. Stegelröset, själva avrättningsplatsen, däremot låg på den östra sidan av åsen på andra sidan vägen (både den nutida och den dåtida). Dessutom var detta röse placerat på gränsen mellan Sundborns och Svärdsjö socknar, vilket var vanligt förekommande. Därmed hade det två funktioner, nämligen som både sockengräns och avrättningsplats, men det är dock den sistnämnda funktionen som vi har tagit fasta på. Stegelröset har använts som avrättningsplats för svåra förbrytare sedan senare Medeltiden för båda socknarna. Dock rasade det gamla röset 1742, varpå ett nytt uppfördes för att åter tas i bruk 1753. Man utformade då också två nya s.k. "hjärtstenar" vilka visade sig ha perfekt passform runt halsen (Kristina provade dem). Stegelröset användes som avrättningsplats fram till början av 1820-talet. På Galgberget vid Samuelsdal fanns också en avrättningsplats som togs ur bruk vid samma tidpunkt..

2. Sydvästra delen: Detta område ligger i nära anknytning till galgbacken längs Svärdsjöåsen. På den historiska kartan kunde vi här endast se åkermark och ett par lador. Inte heller var Stegelröset utmärkt på kartan. Når vi däremot granskade den ekonomiska kartan såg vi störst skillnader just i detta område av Rupstjärn. För det första så är det främst i detta område som nyare bebyggelse har skett, och för det andra så var Stegelröset utmärkt på kartan. Detta tyckte vi var intressant. Det som fanns kvar från förr var några lador, om än tillbyggda, och några gränsrösen på åkrarna. Dessutom konstaterade vi att största delen av åkermarken nu låg i träda.

 

3. Nordöstra delen: På den historiska kartan kunde vi utläsa att detta område främst bestod av utmark, men även platser som Kolningssveden och Myrtag fanns presenterade. På den ekonomiska kartan fann vi sedan att området främst bestod av skog och slog, men även av ett större antal gruvhål. Därför blev vi nyfikna på vilken verksamhet som verkligen hade förekommit här, om det var svedjebruk, kolning eller malmutvinning. Vi åkte ut i området för att först se hur det såg ut idag, innan vi började att dra eventuella slutsatser. Vad vi först konstaterade var att vägen som skulle leda till detta område enligt den ekonomiska kartan på vissa ställen var privat medan den på andra ställen inte längre fanns. Därför blev det hela lite komplicerat. Vad vi fann var främst kalhyggen och uppväxt skog, vilket vi tolkade som att skogsavverkning hade skett här, precis som på många andra ställen, från mitten av 1940-talet och framåt. På den tiden gick ju inte avverkningen speciellt snabbt eftersom den var manuell och främst skedde genom blädning, innan man på 1960-talet började använda skogsmaskiner. Den uppväxta skogen däremot tyder på att man satt plant på de tidigare avverkade områdena, eftersom skogen inte såg ut att vara speciellt gammal. Vi fann också ett område som såg ut att ha använts till svedjebruk, eftersom det var ett öppet och lövrikt område med flera rösen. Svedjebruk förbjöds officiellt 1638 p.g.a. miljöförstöringen men även för att locka finnarna till de framväxande bruken, men likväl fortsatte verksamheten i vissa trakter en bra bit in på 1800-talet (Nordmann 1888).

 

DISKUSSION GÄLLANDE FRAMTIDSUTSIKTEN

Galgbacken är verkligen ett kulturminne som bör söka bevaras på bästa sätt då allt för många rösen redan har blivit förstörda av oförsiktiga människor Vi ställde oss frågan om avrättningsplatsen har haft något nationellt syfte och det anser vi att det har haft. Under 1800-talet var samhället utformat på sådant vis att man straffade dem som ansågs vara grova förbrytare och dit räknades till och med kvinnor med barn utanför äktenskapet. Tilläggas bör att sockengränsen också har haft en nationell betydelse..

Sydöstra delen. Här ser vi en viss fara i ett överutnyttjande av vattenresurserna via rullstensåsen. I stället anser vi att man även borde utnyttja andra vattentillgångar då vi känner till att de finns. Vi tänker då på sjöar och andra vattendrag. Beträffande rullstensåsen föreligger även en risk för exploatering genom det stora antalet grus- och sandtag i området. Då det finns risk att de kan förstöras. Vilket dessutom vore förödande för hela kulturlandskapet.

Beträffande bebyggelsen kom vi fram till att man förr i tiden inte vågade bo i närheten av galgbackar och liknande främst på grund av de onda andarna, d.v.s. spökena. Men eftersom marken var utmärkt här valde folk ändå att bosätta sig här under den första hälften av 1900-talet. Anledningen till att inte röset var utmärkt på den äldre kartan torde däremot vara att det var genant att ha en sådan plats i byn.

Gällande Nordöstra delen anser vi vara viktigt för framtiden är att skogen som finns kvar gallras vid behov för att kunna fortsätta att leva, och att slutavverkning inte får ske. Däremot fordras nyplantering på vissa ställen. Beträffande kulturminnen såsom odlingsrösen, ödetorp och stengärdsgårdar så bör dessa friläggas så att de inte glöms bort helt.

Beträffande gruvhålen, vilka vi redan har kommenterat, förekom det aldrig någon utvinning i området även om vi är ganska säkra på att mineralförekomster finns i området, om än ringa, eftersom vi påträffade zinkblände i området.
Myrmarkerna däremot har vi inte lyckats utforska något närmare.

 

LITTERATURLISTA:

Sundström, K. 1998: Falubygden berättar - kulturmiljöprogram för Falu Kommun. Falu Kommun, Falun.

Nordmann, P. 1888: Finnarne i mellersta Sverige. Dalaförlaget. Malung. (Faksimilupplaga tryckt 1994 efter originalutgåva tryckt 1888).

Sporrong, U. 1994: Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 26; 1992 Strokirks Skövde