Söndagsskolan i Tabor
av Titti Bergkvist

När jag var liten gick vi bybarn i söndagsskolan på helgerna. Vi gick till Tabor. Jag och min lillasyster bodde längst ifrån församlingslokalen. Ibland skuttade vi glatt dit i solsken och paraplyklänningar. Ibland gick vi i regn under paraplyn. Vi pulsade i snö och det hände att det blåste så kraftigt att lillasyster fick hämtas upp ur diket. Men oavsett väder var vi för det mesta på gott humör. Visst hände det väl att jag nån gång önskade att jag fick stanna hemma och läsa en bok eller bygga färdigt en koja. Men allt som oftast var Tabormötena något att se fram emot. Och på Tabor träffades alla barnen som bodde i byn och lärde känna varandra. Det spelade ingen roll om det var lite osämja i lekarna efter skolan ibland, på Tabor var alla sams.

Vad gjorde man på Tabor då?

Jo, vi lyssnade på berättelser ur bibeln. Berättelserna beskrevs livfullt med hjälp av färgglada pappbilder som sattes upp på en ljusblå flanellskiva. Den här flanellskivan bytte lätt karaktär och kunde vara stormande hav eller solstekta öknar med gröna svalkande oaser. Allt för att underlätta och ge oss barn en klarare bild av Jesus och hans liv.

Pricken var ett spännande inslag, så kallades timmens lotteri. Alla barn fick en liten klisterlapp, en prick, på handen med en siffra. Vad jag minns med hjälp av syster så fick man inte titta på vilket nummer man hade fått före dragningen. Detta resulterade i att man täckte pricken med handen. Vi misstänker idag att det var ett mycket intelligent sätt att få upp till 15 ungar att sitta stilla. Sen blev det dragning och man vann något ur en hemlig låda. Vad som fanns i lådan visste bara ledaren för Tabor. Och det var nästan lika spännande att se vad kompisen vann som att själv förväntansfullt få gå fram och se vad som skulle trollas fram ur lådan. Jag har faktiskt en pennvässare kvar därifrån som jag fortfarande använder.
(Här visade Titti upp beviset som också hade ett påklistrat bibelord. Reds anm)

Men det krävdes inte alltid att vi skulle sitta stilla heller. Vi sjöng en hel del och många av sångerna innehöll rörelser. Särskilt en visa var kul som, tror det eller ej, jag och min syster faktiskt sjunger än när vi vill liva upp nån tillställning. Texten går: "Med Jesus i båten kan jag le mitt i stormen när jag seglar hem." Varje gång man sjungit texten tar man bort ett ord och ersätter det med en rörelse: Jesus blev:__ Stormen blev:___ Båten blev:___ seglar hem… osv… till slut satt det ett gäng ungar, teg och grimaserade ungefär så här: Ja ni förstår själva att den lätt kan användas som partystämningsförhöjare.
(Uppe i fäboden sjöng Titti och visade hur orden ersattes av rörelserna. Reds anm)

I en annan sång fick vi lära oss att inte bygga hus på sand eller grus utan på en stadig grund som inte rubbar sig. Har i efterhand räknat ut att det förmodligen handlade mer om tro än byggnadsteknik. Jag har då aldrig känt mig otrygg på den sandås jag är uppväxt på.

Berättelser, sång och lotteri var nog bra men höjdpunkten var ändå när Gud som haver barnen kär var läst med knäppta händer och vi fick gå över till Pysselhörnan. Där skapades det med barns outtömliga fantasi fantastiska pärlplattor och grytunderlägg av mosaik. Det målades små flaggstänger i trä och klistrades pappersblommor. Det pratades och skrattades och när mammor och pappor dök upp för att hämta sina barn var det inte sällan under stora protester man tog på jackor och skor och lämnade lokalen.

Oavsett hur min tro ser ut idag så lade mötena på Tabor grunden till en positiv och trygg Gudssyn. Det hördes inga skrämselhistorier om djävulen eller syndernas förlåtelse. Och när jag pratar med barndoms-kamraterna för att få uppslag till min berättelse så minns dom i stort sett exakt samma saker. Det är sångerna, berättelserna, pricken och pysslet. Och vår kollektbössa minns alla: Det var en liten figur, en negerpojke med knäppta händer. Nu kan man lätt tro att man i Rupstjärn aldrig sett en mörkhyad människa förut och att det var därför vi var så fascinerade av den. Men nejdå, anledningen till att man minns den var att varje gång man la i sin enkrona i ryggöppningen på figuren så NICKADE den till tack!!

Och på samma sätt vill jag nicka ett tack för att jag fick komma hit idag och dela med mig av mina minnen från söndagsskolan i Rupstjärn. Och som avslutning vill jag att vi tillsammans sjunger Rupstjärnssången. Tack!

(Rupstjärnssången finns med i bildserien från gudstjänsten)