BLINDE PALM

---

Blinde Palms stuga på 1920-talet Foto: Forsslund	Samma stuga nu. Se boken "Vår del av Sundborn" s.103-104	Friluftsgudstjänst vid "Blinde Palms stuga" år 2005.

Mästerspelmannen Blinde Palms tragiska levnadsöde

Av Johan Ejnar Palm.

Den 8 mars 1820 födde ogifta pigan Caren Andersdotter Bengtsheden, Svärdsjö, en son vilken kristnades med namnet Johan. Johan eller Jan som han kallades, var således en "oäkting", vilket på den tiden och även långt in i vår egen tid ansågs vara något skamligt. Litet senare gifte sig Caren med soldaten Jan Andersson Fröjd, som troligen även var far till barnet.
Var och när Jan lärde sig att spela fiol är oklart, men att han hade ovanligt goda anlag framstod snart och fiolen blev hans ständiga följeslagare livet ut.

Under ungdomstiden arbetade Jan ett tag i Falu gruva, där han utmärkte sig genom sin ovanliga kroppsstyrka. Men gruvarbetet passade inte Jan och han såg sig om efter något annat. Valmöjligheterna var inte så stora för en vanlig arbetare. Soldatlivet lockade emellertid, liksom det alltid har lockat unga män och då en soldat i hemtrakten fick sitt avsked från Kungliga Dalregementet, sökte Jan platsen. Han antogs vid regementet den 9 januari 1841 som rotesoldaten 133 Palm. Vid antagandet var Jan 5 fot och 7 tum lång, kraftigt byggd, cendréfärgat hår, grågröna ögon och ett ansikte med höga kindkotor.

Vandrande skomakare och spelman

En soldatlön var för liten att leva på, och Jan lärde sig till skomakare och vandrade omkring till de närliggande byarna och gjorde becksömsskor åt folk. Fiolen hade han alltid med sig och spelade ofta och gärna till dans. Mycket höll Jan till i Svartnäs, på finnskogen, där han blev bekant med en gammal knekt, vilken liksom Jan var spelman. Jan blev god vän med Larm, som knekten hette. Denne var som man sade "finnslug", det vill säga att han kunde litet mera än vanligt folk. Hos den gamle knekten gick Jan ett tag i lära och förkovrade sig i fiolspelandet. Varje lektion kostade Jan ett kvarter brännvin. I undervisningen ingick en del svartkonst, som till exempel att låta fiolen spela för sig själv.
Den delen av svartkonsten tillämpade Jan vid ett tillfälle, då han spelade till dans i Aldersva fäbodar i Svärdsjötrakten. Bland de unga kullorna var det särskilt en, som Jan liksom utsett för sin del under kvällen. Men kullan hade väl en annan mening och rätt som det var försvann hon ut med en dräng från trakten. Jan ilsknade till och gnodde vilt med stråken över strängarna och stampade takten så det genljöd i stugan. Då låten var slut, lade han fiolen och stråken på golvet, förbjöd alla att dansa och rusade ut för att göra upp med rivalen.

Medan Jan var ute började fiolen spela för sig själv, och ungdomarna stirrade skräckslagna på hur stråken for över strängarna utan att någon rörde vid den. Då Jan kom in slutade musiken tvärt och stråken lade sig intill fiolen.
Då han spelade Hins polska, på vilken han hade inte mindre än trettiotvå! repriser, förbjöd han även alla att dansa. I annat fall kunde han inte sluta, förrän någon skar av strängarna på fiolen!
I Vintjärns gruvor bröts under 1700-1800- och en bit in på 1900- talet, järnmalm, vilken fraktades av forbönder bland annat till Järbo och Jädraås i norra Gästrikland. Forbönderna hade sina bestämda viloställen och ett var i Lilla Björnmossen, där man övernattade. (Lilla Björnmossen var förr ett riktigt björnhål och då man långt senare gjorde en arkeologisk undersökning av fångstgropar, fann man i en, fyrtiotvå björnskallar!)
Många av forbönderna var ju unga karlar och på det här vilostället ordnade man ofta till med dans. Jan var självskriven spelman, jämte andra mera bemärkta sådana, som bröderna Zetterström från Spaksjön, Vingel Anders från Alfta och Pekkos Per från Bingsjö.

Olyckshändelsen på bröllopet i Boda

Allhelgonahelgen 1844, då Jan var tjugofyra år, drabbades han av en olyckshändelse, som i ett slag förändrade hela hans liv. Tillsammans med en klarinettist var han tingad att spela på ett bröllop i Nilsgården i Boda. Som seden var vid storbröllop, så pågick festligheterna i flera dagar
Under fredagskvällen var de båda spelmännen i färd med att spela för barnen, som dansade långdanser och lekte ringlekar. Mitt under dansen kom gammelfar, Nilsgubben kallad, in med ett gevär i handen. Han ämnade skoja med barnen och trodde förmodligen att vapnet var oladdat, eller också var han så omtöcknad av öl och brännvin, så att omdömet klickade.
- Nu skjuter jag er barn, sa han och riktade vapnet mot dem med påföljd, att de låtsades bli rädda och försvann åt olika håll.
- Då skjuter jag väl spelman då, skrattade Nilsgubben och vände vapnet mot Jan, som småleende stod och tittade på, då barnen for iväg och gömde sig.
Skottet brann av! Instinktivt anade klarinettisten, att vapnet var laddat och slängde sin hatt framför ansiktet på Jan. I någon mån kan det ha minskat verkan av haglen, varmed vapnet var laddat. Anslagskraften i hagelsvärmen fick Jan att tumla baklänges, han tappade fiolen och slog båda händerna för ansiktet. Hela ansiktet och halsen skadades av haglen och blodet började att rinna. Klarinettisten fick tag i Jan och ledde honom in i en kammare, där han fick lägga sig. Någon åtgärd för att hjälpa Jan gjordes inte, vilket är helt obegripligt. Måhända trodde man inte att skadorna var så allvarliga och i vilket fall så fortsatte bröllopsfestligheterna.
Nästa dag sändes ett bud med hästskjuts till Linghed, där Jans fästmö Margareta Göransdotter bodde. Dubbelt tragiskt var, att dagen därpå skulle Jan och Margareta själva ha gift sig. Man kan knappast göra sig en föreställning om med vilka känslor meddelandet att Jan blivit skjuten i ansiktet togs emot av familjen mitt uppe i bröllopsbestyren.

Margareta var en kvinna, som inte lät sig förlamas av chockbudet. Hon släppte vad hon hade för händer och gjorde sig i ordning att följa med till Boda. Men först rev hon ett linnelakan i remsor att ha som förbandsmaterial, tog börsen med några skillingar i, fick på sig ytterkläderna och så bar det iväg. Det var dryga milen till Boda och hästen fick trava vad den förmådde, medan Margareta satt i ångest och förtvivlan bredvid körkarlen. Genom Kyrkbyn och längs landtungan mellan sjöarna Toftan och Säckan gick färden, och då mörkret föll var man framme vid bröllopsgården.
Margareta skyndade in och visades till Jan, där han låg svårt sargad och ansatt av plågor. Det Margareta såg, var inte ägnat att vara hoppingivande. Hela Jans ansikte var ett blodigt, svullet sår. På Margaretas uppmaning försökte Jan öppna sina ögon och det som syntes var en blodig massa. Möjligen att ena ögat var något bättre. Margareta mumlade tyst en bön, för sig själv - gode Gud låt Jan åtminstone få ha ena ögat kvar.

Sedan hon förbundit Jan så gott hon kunde, satt hon troget vid Jans sida natten igenom, tröstande och smekande. Den ljusa framtid, som hon till för bara några timmar sedan drömde om vid Jans sida, var nu helt borta. Hur blev nu deras framtid? Hon klamrade sig dock fast vid förhoppningen, att kanske, kanske ändå kunde synen på ena ögat räddas.

Äntligen operation

På måndagsmorgonen bäddades Jan ner i en kolrissla med fällar och täcken och färden ställdes till Falun, dit det var ett par mil. Resan blev mycket svår för den i smärtor liggande Jan, där han låg med sitt huvud i Margaretas knä. För att i någon mån kunna lindra plågorna, hade Margareta fått en liten flaska brännvin med från Nilsgården.
Vid framkomsten till lasarettet opererades Jan omedelbart. Tursamt nog hade man i dagarna fått det nya bedövningsmedlet eter. Ansiktet sanerades, ögonhålorna rensades ur, haglen plockades bort. Men Margaretas och Jans lilla förhoppning om att synen på det ena ögat skulle kunna räddas, infriades icke. Jan blev helt blind!
I fem veckor blev Jan kvar på lasarettet. "Den första veckan uti svår värk", som det heter i den visa han diktade, sedan plågorna släppte. Det var vanligt på den tiden, att olycksdrabbade själva, eller någon annan, diktade en visa om händelsen. Jans dikt upptecknades av "sjukvakterskan", och den omfattar tjugo verser. För oss, sena tiders barn, verkar dikten delvis barnsligt rörande, men i äkta folkviseton. Här följer några av verserna:

En bonde lade an på den unge speleman,
och haglen hans huvud illa krossa,
så blodet det rann över kinderna fram
och jag lider allra mest för krut och bly.

Jag låg där ett dygn i mitt strömmande blod
och svullnan övertog mina ögon,
allt intill lördagsafton, då kom min kära vän
då jag led allramest för både krut och bly.

Vid femte veckans slut, jag åter fick gå ut
och vända mig till födelseorten.
Då fick jag tänka på, att blind i världen gå
och lida allra mest för krut och bly.

Om någon vill veta, hvem visan hafver gjort,
skall namnet visserligen uppgifvas.
Jag är en ung soldat, mitt namn är Johan Palm,
som tjent vid Konglig Dalregementet.

Som ersättning för olyckan fick Jan 50 riksdaler per år från Nilsgården.



Visan finns tonsatt.
Klicka på bilden t.v. om du vill se noterna och hela visan. (Ny sida)
Den har 20 verser !

 

Jan eller Blinde Palm, som han kallades efter olyckan, försörjde sig i fortsättningen med att ge fiollektioner och vandra runt i de närliggande landskapet och spela. Som ledare och följeslagare hade Jan i början Margareta och därefter Stängnings Daniel från Svärdsjö. Senare blev det ytterligare andra från trakten. Bland andra även Svess Jan, vilken själv lärde sig spela av Jan och blev en skicklig spelman. Vid ett tillfälle var Jan tillsammans med Margareta i Stockholm, där de togs emot av kungen, Oskar I. Sedan Jan spelat några låtar och kungen underhållit sig med dem en stund, fick Jan 50 riksdaler och ett kungligt tillstånd att få vandra kring och spela.

Jan hade spelat på etthundratjugotvå bröllop före olyckan och det blev givetvis många, många flera under årens lopp.På den tiden var det sed att inte bara brudparet fick skänker av bröllopsgästerna utan dessa fick skänker av brudparet. De närmaste inom släkten fick en något dyrbarare gåva, men till de övriga skänktes förklädesband till kvinnorna och strumpeband till karlarna. Allt givetvis vävt av bruden, som börjat väva långt före bröllopet. Med tiden fick Jan så många strumpeband, att Margareta kunde sy ett helt lapptäcke därav!

Storspelman

Blinde Palms rykte som storspelman fick stora proportioner inte minst genom hans vandringar. Om hans skicklighet finns många vittnesmål. Så till exempel, sa Hans Dalfors, en av norra Dalarnas främste spelmän och god vän till Blinde Palm, att denne var tekniskt mycket skicklig och att han särskilt behärskade att spela i höga lägen. En annan spelman, Skoglund från Järbo brukade säga om sig själv, att han lärt sig spela av Hin. Skoglund var en mycket framstående spelman, och den ende som kunde tävla med honom var Blinde Palm. Skoglund spelsätt var seriöst, förnämt, men Blinde Palms var klämmigare. Även Skoglund framhöll Blinde Palms suveränitet, då det gällde att spela i de högre lägena.

Vid ett tillfälle då Jan och Stängnings Daniel var på hemväg från Hudiksvall, där de varit en längre tid, sökte de nattlogi i en bondgård. Som tack spelade Jan några låtar. I den här bondgården stundade det till bröllop, men det var ännu tre veckor dit. Då bondfolket hörde Jan spela, insåg de snart att de hade en storspelman som gäst. Han ombads att stanna till bröllopet för att spela, men Jan var mycket obenägen, liksom även Stängnings Daniel, eftersom de varit hemifrån lång tid. De övertalades dock och fick för varje dag en summa penningar samt kost och logi. Gårdsfolket hade förstått, att deras gäst var en verkligt skicklig spelman, då de erbjöd sådana förmåner.

Karl Erik Forslund skriver i sin bok Med Dalälven från källorna till havet, att Blinde Palm var storspelmannen framför andra. Hembygdsforskaren och spelmannen Anders Jansson, Hillersboda, skrev i en artikel i Falu Kuriren att Blinde Palm var Svärdsjö sockens skickligaste spelman och ännu är det ingen av hans yngre efterföljare, som överträffat honom. Detta avsågs de första årtiondena på 1900-talet. Hur det är i dag undandrar sig artikelförfattarens kännedom.

"Spel opp, sa Palm åt hunn"

På vandringarna hade Jan alltid sin hund med och denne var husbonden trogen och såg till, att ingen otillbörligt närmade sig. Det kunde annars varit ganska lätt att ta ifrån Jan de pengar han spelat ihop. Alltid då Jan började en låt sa han åt hunden:- spel opp, och det uttrycket:"Spel opp, sa Palm åt hunn", lever ännu kvar i Svärdsjötrakten.

1852 flyttade Jan och Margareta till en liten stuga i Rupstjärn, inte långt från Bengtsheden. I den stugan födde Margareta en son, vilken även fick namnet Johan och sedan dess har inom varje Palmfamilj, som släktas med Caren Andersdotter och Jan Andersson Fröjd alltid någon fått namnet Johan eller Jan.

Den gamla stugan står ännu kvar, fast den används som sommarstuga. Endast vedboden är kvar i sitt ursprungliga skick.
Blinde Palms liv blev kort. Endast 38 år gammal dog han i den tidens gissel, lungsoten.
Margareta överlevde Jan med trettioåtta år och dog 1896.

Svärdsjö spelmanslag
har tagit som uppgift att vårda sig om de Blinde Palms låtar, som man funnit. Dessa är inte så många, men mycket möjligt är att hans följeslagare, vilka själva spelade fiol, lämnat efter sig låtar, som egentligen är efter Blinde Palm.

På YouTube finns en video där minnessamlaren, konstnären och läraren Lars Gezelius berättar om fiolspelmannen Blinde Palm från Rupstjärn. Vid fiolen: Jan Åslund.